Camilla Karlström

Ända sedan jag blev gravid har jag varit orolig fram och tillbaka, orolig över bebisen. Iböjan var jag så rädd/orolig varje gång jag skulle gå på toaletten att jag skulle hitta blod i trosan. Efter 12 veckors sträcket försvann den oron, men det är ändå 12 veckors av ett oros moment x antal gånger om dagen (man kissar helt ofantligt mycket när man är gravid) 

Efter 12 veckors sträcken kom en lugn period "puh, bebisen klarade sig de mest kritiska veckorna". 

Sedan omkring vecka 18-19 började jag känna sparkar. Och sen dess har jag känt sparkar varje dag och jag är typ beroende av dem. Jag måste få känna sparkar så ofta som möjligt och helst när jag går och lägger mig. 

Igår kväll när jag gick och la mig kände jag inga spakar och direkt blev jag orolig. Men lyckades ändå att somna. Nu har jag precis varit uppe och kissat, klockan är 3:58. Jag bestämde mig för att inte somna om förens jag har känt något. Låg i evighet och tillslut blev jag otålig och började trycka på magen för att väcka bebisen. Tillslut kom äntligen min drog, det jag är beroende av, sparkar. 

Men det kändes ju som en evighet innan man känner något och man hinner tänka en miljon hemska tankar.. ush, denna oro som jag tyvärr aldrig tror kommer försvinna. Jag kommer nog förevigt vara orolig över mitt barn. 

Nu ska jag försöka somna om.. klockan ringer om 3h..