Han och jag
Dagen vi alla visste skulle komma men som vi inte ville skulle komma var här i onsdags. Dagen då Alex skulle åka tillbaka till jobb.
Vi kämpade emot våra känslor hela dagen men när det började närma sig brast det för oss alla och mina tårar rinner även nu när jag skriver om det.
Det var bland det tuffaste jag har varit med om. Inte för att jag är orolig att jag inte kommer klara det. Det vet jag att jag kommer göra, det är bara att ta en minut i taget.
Det jag tycker är jobbigt är att jag tycker så synd om Alex, att han måste vara ifrån Zacharias i 2 veckor och jag vet att att han tycker det är så jobbigt. Det gör så ont i mitt hjärta.
Så nu är det jag och Zacharias i 2 veckor. Han och jag, jag och min son. Är så lycklig så att jag håller på att spricka. Kan fortf brista ut i gråt bara av att titta på honom. Allt jag ville ha i livet har jag fått. Vet inte vad jag har gjort för att
förtjäna det och det ska jag inte ifrågestätta, bara njuta och vara så sjukt tacksam och det är exakt det jag är. Tacksam.
Kommentarer
Trackback
