Camilla Karlström

Jag är orolig fast helt i onödan, men det är jag i ett nötskal. 
Leonidas är som sagt världens lugnaste bebis och det tackar jag Gud för varje dag. Men tänk om det en dag bara vänder och han blir motsatsen? Det känns som jag klarar av att vara själv med två barn tack vara att Leo är som han är. Att allt bara hade blivit kaos (ibland är det kaos även nu ibland) om han var en missnöj bebis. 
Sedan blir jag irriterad på mig själv att jag ens tänker så. Jaha och om han nu blir det, vad ska jag göra åt saken? Det är inte så att jag kan påverka det på något sätt. Blir han det så får jag ta det då. 
Nej jag måste lära mig att sluta oroa mig för saker jag inte kan påverka och njuta av nuet. Ska bli mitt nyårs löfte att sluta oroa mig. 
Ni skulle vara i min hjärna ibland, jag lovar att ni hade blivit helt matta efter en kvart så mycket jag tänker/oroar mig. 
Leo är 3 månader och jag går runt och försöker bestämma mig om vi ska ha ett barn till eller inte. Varför kan jag inte bara njuta och inte tänka på de nu? och varför måste jag bestämma mig?